Att städa ligger i människans natur. Det syftar inte till att vi alltid är igång och polerar allt i vår omgivning tills det är skinande rent. Stannar du upp en stund och ser dig omkring inser du snart att städningen är något som ger en behaglig balans mellan naturen och det som skapats av oss människor. Människan är det enda djuret som bygger städer och andra livsmiljöer genom att ordna allt så att det passar henne. Det är också därför en miljö som har förändrats för att tillgodose mänskliga behov kallas “人工” på japanska.
Begreppet består av orden för ”människa” och “arbete/hantverk/uppfinningsförmåga” och översätts med “skapat av människohand”. Det människan tillverkar ska se trevligt ut och kännas bra att använda. Men när material som plast eller betong – som gör ett stort ingrepp i naturen – får dominera, börjar folk istället längta ut i naturen. Lämnar vi däremot naturen helt i fred dröjer det inte länge förrän marken täcks av damm och döda löv och växtligheten breder ut sig ohämmat. Det är nog därför som människor genom tiderna till viss del har accepterat naturen och till viss del tvingat den till underkastelse. Även när du ger dig på ett stort projekt som att bygga ett hus eller skapa en uteplats så blir det snabbt smaklöst om allt ser konstgjort och konstruerat ut.
Så låt naturen få ett visst spelrum – kratta inte upp vartenda löv och tukta inte buskar och träd till oigenkännlighet. Hemligheten med städning och att hålla ordning kanske ligger i att hitta det lite lagom behagliga: platser där naturen och det människan skapat möts och i all stillhet för en kamp mot varandra, som i vattenbrynet där vågorna bryts och sköljer in över sanden.
Under 2019 åkte vi runt jorden och fotograferade scener där folk avbildades när de städade. Detta var innan covid-19 svepte fram över världen. Vi har undrat om människans innersta väsen ligger slumrande i den vanliga vardagsstädningen, som överskrider både kultur och samhälle. I dag när hela världen har stannat, får dessa bilder och videoklipp oss att sakna våra vanliga rutiner. Oavsett hur tekniken utvecklas i framtiden så är vi människor alltid levande varelser, vi omfamnar en livsrytm som ständigt resonerar med kroppens inre djup. Vi kan röra oss framåt genom att uppmärksamma denna naturliga, inre rytm.